lydiaheinevik

Jag borde vara glad och lättad. Det som hände kunde gått så illa. Jag får höra samma ord om och om igen:
- Du hade tur, du kunde blivit förlamad.
Mamma tror att jag hade änglavakt och hon berättar för mig gång på gång om hur illa det kunde gått och om hur glad jag borde vara. Men det är svårt.



Det är svårt för det ända jag känner är trötthet och svaghet. Jag är inte det minsta taggad för att gå ut, jag känner mig tillbakadragen och jag är inte mig själv. Jag känner mig ensam men ändå är jag omringad av världens finaste vänner och en enastående pojkvänn. 
Jag hoppas och tror att detta endast är tillfälligt, att jag snart går tillbaka till mitt riktiga jag. För mitt riktiga jag är jag alldeles för långt ifrån nu.