lydiaheinevik

Tänk dig en stor flock, alla är av samma sort, alla har lika värderingar och tankar. Alla har sina intressen som de kan dela med de andra i flocken eftersom att de har exakt samma. Gruppen styrs av medlemmarna och man är stark i sig själv men ändå så rädd för att säga något fel. Alla vill se så självständiga ut som möjligt men sanningen är att de påverkas så fruktansvärt mycket av de andra, ibland positivt men oftast negativt.

Sen har vi dig som står i hörnet och ser allt detta. Du som inte vill vara som alla de andra, du som inte vill vara en i mängden. Du vill skrika och bryta dig ur ditt skal. Du vägrar att påverkas om vad alla andra tycker och säger. Du vill så gärna vara stark.

Det är som om du är instängd i en box gjord av glas och utanför står alla och skådar dig. Du har varit i denna boxen länge och nu trycker du dina händer mot fönsterrutan. Du suktar efter att få komma ut, för att få bryta dig loss.

Då kommer du till valet du måste ta. Ska du kämpa för att spräcka skalet eller vara kvar där inne? Om du spräcker glaset så måste du blotta hela din sanning, du måste vara stark och kunna skrika:

"Detta är jag, acceptera det om du vill. Jag struntar i vilket."

Du kommer känna dig naken men med tiden kommer du byggas upp, tack vare dig själv.

Eller. Så stannar du i glasboxen. Du skådar alla andra och de skådar dig. De kommer att tycka att de lilla som du vågar göra är fel och du kommer brytas ner mer och mer. Osäkerhet hos dig leder till en säkerhet och styrka hos de andra.

Jag spräckte glaset och har fått gå igenom många motgångar. Jag är den där "udda", jag är "det svarta fåret" bland alla som på ytan är vita och glänsande. Jag har gjort en revolution som många har sett ner på men som några få ser upp till. Men jag har lärt mig att inte påverkas, knappt heller av de positiva. Tack vare mig själv, tack vare att jag vågade bryta mig loss och stå upp för mig själv är jag nu en stark individ. Oberoende av alla andra.