vi är inte påväg åt samma håll
Jag har aldrig andats så som jag gör nu. Varje andetag är en ansträngning och jag får nästan tänka efter hur man ska göra. Från att ha andetag som varit så lätta och tacksamma till en sekund gå över till de tyngsta och svåraste andetag som finns. Mina axlar är så tunga så jag knappt kan stå på mina egna ben och jag är som ett skal, det är tomt innuti mig. Jag måste kypa efter luft hela tiden samtidigt som jag måste låna andetag från mina vänner.
Vet du varför? För du var mina andetag. Jag andades dig
Kommentarer
Trackback
