inte en dag har gått, utan att jag tänkt på stränderna man bränts på
Hemma från Stockholm. Men ärligt, jag hatar Stockholm. Blir alltid sjuk där. Idag fick jag ta en sväng om sjukan för att göra prover. Annars var väl allt bra, visumet är fixat så nu kan jag åka till USA. Tagga!
Snackade även med min värdmamma igår, sååå go! Ha det bra, jag drar mig.
43 days left
Hallå vänner!
Min dag har vart fin, vaknade upp hos Cornelis. Vi chillade hos honom hela dagen och rörde oss inte mer än till Ica för att köpa frukt och Oreos. Kollade på film och somnade vartannat. Vid fem åkte jag hem, åt snabbt och sen vidare till Olivia där tjejerna var. Riktigt underbart att träffa alla igen efter en vecka utan dom.
¨
Imorgon åker jag tidigt till Bella där Elsa och Golda är. Det blir frulle tillsammans och lite myspys innan jag åker till Stockholm för att fixa mitt Visum med pappa. ye!
Sardinien
you shoot me down, but I get up
Ärligt talat trodde jag inte att jag skulle klara detta. Jag föll till botten, var där ett tag och trodde att jag aldrig skulle kunna resa mig igen. Jag kände att vilket val jag än skulle göra så skulle allt aldrig bli som vanligt. Jag kanske skulle kunna rest mig upp ett snäpp, men aldrig kommit till den toppen som jag dansade så lätt på innan.
Jag kunde inte gå vidare ensam, men det kändes också väldigt långt bort att vi skulle gå vidare tillsammans.
¨
Men jag som alltid innan, lät mig inte stanna på botten. Jag lät mig inte vara svag, för jag vet att jag är stark.
Jag tror även att för varje gång man hamnar på botten så växer man sig efter ett tag till högre än vad man var innan.
Jag har tagit lärdom av andras sorger och format mig själv till en stark och egen person. Därför, trots att allt var väldigt mörkt så såg jag väldigt snabbt lyckan bakom molnen. Jag vågade efter ett tag tro på allt igen. Det kändes som om vilket val jag än skulle ta och hur allt skulle bli så skulle jag fixa det.
`
Jag tror och hoppas att det jobbiga som jag varit med om, inte bryter ner mig utan bygger upp mig till starkare än vad jag var innan. Både starkare själv men också att vi blir starkare. Det är som du sa:
- Även om jag uppskattade dig så otroligt mycket innan, så finns det inte ord för hur mycket jag uppskattar dig nu.
,
So hard for you to keep him, but even harder for you to leave him.
-
jiejoeehe vad ska jag göra?
a
I månader har du och det vi hade varit det sista jag tänkt på innan jag ska sova och det första jag har tänkt på när jag vaknat. Jag har somnat och vaknat med ett leende och en lycka som jag inte kännt innan. Även om andra saker tyngt ner mig har jag kunnat le och skratta för att du alltid vart där.
'
Du och det vi hade är fortfarande det sista jag tänker på innan jag ska somna och det första jag tänker på när jag vaknar upp. Men nu somnar jag med gråter i halsen, om jag ens somnar. Sen vaknar jag med tyngda axlar och tomhet som jag aldrig kännt innan.
'
Jag ber att allt ska lösa sig. Jag vill att allt ska vara som innan. Jag saknar dig så det gör ont
vi är inte påväg åt samma håll
Jag har aldrig andats så som jag gör nu. Varje andetag är en ansträngning och jag får nästan tänka efter hur man ska göra. Från att ha andetag som varit så lätta och tacksamma till en sekund gå över till de tyngsta och svåraste andetag som finns. Mina axlar är så tunga så jag knappt kan stå på mina egna ben och jag är som ett skal, det är tomt innuti mig. Jag måste kypa efter luft hela tiden samtidigt som jag måste låna andetag från mina vänner.
Vet du varför? För du var mina andetag. Jag andades dig
jag lovade att vara stark
Ligger och skakar samtidigt som jag är lugn som aldrig förr. Vet inte om jag ska grubbla och lägga alla mina tankar på det eller bara tänka på nuet. Och inget, inget annat. Se bort allt liksom.
En våg av nervositet och tankebomb sköljde över mig precis. Ska jag verkligen göra detta? Ska jag åka över hav för ett helt annat liv och låta livet här hemma pausas för 10 månader. Låta det livet som jag delar med mina fina vänner pausas och låta de leva det utan mig. sjukt. Vad håller jag på med?
orosmolnen går över till en självklarhet
Ska snart sova men måste bara skriva av mig från mitt lyckorus. Imorgon kommer jag leva livet, imorgon kommer jag gå med ett stort leende på läpparna och bara vara glad.
- Jag ska träffa min syster efter månader ifrån henne.
- Jag får fucking sommarlov. Känner mig sjukt stolt för att ha kämpat igenom ett sjukt tufft och svårt år på Hulebäck. Det har vart tidiga morgonar och sena dagar. Men mina tjejer på Hulebäck har verkligen gjort det ljust för mig, de har fått mig att klara det.
- Imorgon är det en vecka tills jag åker till Sardinien med min älskling. Det är bara sjukt. Längtar så!
- Men framförallt, imorgon så har 3 månader gått ner till 2. Då är det endast 2 månader tills USA. Det är ännu sjukare.
godmorgon sunshines
Skolan idag skulle egentligen bestått av endast tio minuters betygsnack. Detta kändes dock rätt degigt, får ju ändå åka en timme dit - för att ha snack i 10 minuter och sen en timme hem. Ovärt.
Då blir det istället studenter hela dagen, å är taggad! dock har jag ingen aning om vad jag ska ha på mig. Det får bli nästa problem. Kizz and hugz, lol.
ordbajsar
Jag är så fruktansvärt rädd för att sticka ut, samtidigt som jag mer än allt vill gå mot strömmen och vara självständig.
Tänk dig en stor flock, alla är av samma sort, alla har lika värderingar och tankar. Alla har sina intressen som de kan dela med de andra i flocken eftersom att de har exakt samma. Gruppen styrs av medlemmarna och man är stark i sig själv men ändå så rädd för att säga något fel. Alla vill se så självständiga ut som möjligt men sanningen är att de påverkas så fruktansvärt mycket av de andra, ibland positivt men oftast negativt.
Sen har vi dig som står i hörnet och ser allt detta. Du som inte vill vara som alla de andra, du som inte vill vara en i mängden. Du vill skrika och bryta dig ur ditt skal. Du vägrar att påverkas om vad alla andra tycker och säger. Du vill så gärna vara stark.
Det är som om du är instängd i en box gjord av glas och utanför står alla och skådar dig. Du har varit i denna boxen länge och nu trycker du dina händer mot fönsterrutan. Du suktar efter att få komma ut, för att få bryta dig loss.
Då kommer du till valet du måste ta. Ska du kämpa för att spräcka skalet eller vara kvar där inne? Om du spräcker glaset så måste du blotta hela din sanning, du måste vara stark och kunna skrika:
"Detta är jag, acceptera det om du vill. Jag struntar i vilket."
Du kommer känna dig naken men med tiden kommer du byggas upp, tack vare dig själv.
Eller. Så stannar du i glasboxen. Du skådar alla andra och de skådar dig. De kommer att tycka att de lilla som du vågar göra är fel och du kommer brytas ner mer och mer. Osäkerhet hos dig leder till en säkerhet och styrka hos de andra.
Jag spräckte glaset och har fått gå igenom många motgångar. Jag är den där "udda", jag är "det svarta fåret" bland alla som på ytan är vita och glänsande. Jag har gjort en revolution som många har sett ner på men som några få ser upp till. Men jag har lärt mig att inte påverkas, knappt heller av de positiva. Tack vare mig själv, tack vare att jag vågade bryta mig loss och stå upp för mig själv är jag nu en stark individ. Oberoende av alla andra.
en trevlig kväll
Var hos Carro igår på festligheter. Riktigt trevligt och mycket nytt folk!
